OECD Multilingual Summaries

OECD Regional Outlook 2014

Regions and Cities: Where Policies and People Meet

Summary in Swedish

OECD:s regionpolitiska översikt 2014

Regioner och städer: där politik och människor möts

Sammanfattning på svenska

Viktigaste undersökningsresultat

• Inkomstskillnaderna mellan regionerna i de flesta OECD‑länderna har ökat under de senaste decennierna; krisen har inte nämnvärt påverkat denna trend. Där skillnaderna har minskat, beror det i allmänhet på svagare ekonomisk utveckling i de förmögnare regionerna snare än på tillväxt i de fattigare. Krisen har också accentuerat skillnaderna i fråga om arbetslöshet mellan regionerna.
• Övergången från skattepolitiska incitament till konsolidering har lett till kraftiga nedskärningar i de offentliga investeringarna, som backade med 17 % i reala termer för hela OECD åren 2009‑2012. Då ca 72 % av de offentliga investeringarna handhas av regionala och lokala myndigheter, har detta ställt regioner och kommuner inför betydande svårigheter. Samtidigt som nedskärningarna i de offentliga investeringarna har hjälpt till att skydda de befintliga tjänsterna och transfereringarna, riskerar de att underminera tillväxt och tillgången till tjänster i framtiden.
• Skattetrycket har också hört till drivkrafterna bakom ett stigande antal reformer i regi av regionala och lokala myndigheter. De har motiverats av ett behov att åstadkomma skalekonomieffekter och andra kostnadsbesparingar, men har också setts som ett sätt att ytterligare delegera ansvar till lägre nivåer.
• Riskerna har påvisat begränsningarna med att enbart förlita sig på rent ekonomiska bedömningar av sociala framsteg och har understrukit behovet av bredare välfärdsåtgärder. "Välfärd" bör dock tolkas och handhas på regional nivå. Skillnader med avseende på icke‑pekuniära välfärdsåtgärder är oftare mer omfattande bland regioner inom ett land än mellan olika länder; de är också extremt stabila över tid. Länder med större diskrepanser i fråga om tillgången till utbildning, arbeten och vitala tjänster har också registrerat lägre väbefinnandeutfall generellt.
• Strävan efter tillväxt har ‑ i OECD‑ekonomierna ‑ riktat uppmärksamheten mot städerna som de viktigaste tillväxtmotorerna. Generellt sett är städerna produktivare och deras produktivitetsförsprång ökar med stadens storlek. Storstäderna tenderar att lyfta tillväxten i kringliggande regioner inom ett avstånd av 200‑300 km. Mindre städer kan emellertid skörda produktivitetsvinster genom att vara närmare länkade till andra städer och använda anknytningen som substitut för storlek.
• Tillväxtens och produktivitetens nytta av urbaniseringen är inte automatisk: Det sätt på vilket städerna styrs har direkt och stor effekt på deras ekonomiska prestanda och medborgarnas livskvalitet. Hushållens och företagens agerande, liksom växelverkningarna mellan det Allmännas olika aktiviteter, har vanligen större positiva eller negativa bieffekter i städerna än i mer glest bebyggda områden. Detta medför ett större behov av samordnad politik mellan sektorer, förvaltningsområden och administrativa nivåer.
• Sådan samordning saknas ofta: Sektorsprogrammen på nationell och regional nivå ger ofta upphov till motstridiga incitament och är dåligt anpassade till varandra på olika förvaltningsnivåer. Horisontell fragmentering på kommunal nivå förvärrar problemet, särskilt i större men administrativt fragmenterade storstadsområden. OECD:s översikt om ledningen av storstadsområden framsätter kostnaderna för fragmenterad administration under skarp belysning och fäster uppmärksamheten vid vinsterna av bättre regionalpolitisk samordning i storstadsskala, dvs. på den skala som bestäms av bosättningsmönster och ekonomisk aktivitet, snarare ån av föråldrade administrativa gränser.

Viktigaste programpolitiska implikationer

• Vidgade klyftor, långsam tillväxt och begränsat manöverutrymme med avseende på skatte‑ och penningpolitik understryker behovet av effektiva, lokalt anpassade policyrelaterade tillvägagångssätt. För det första råder det förhållandet att även inom länderna skiljer sig tillväxthindren avsevärt från en region till en annan. För det andra måste de politiska beslutsfattarna ägna större uppmärksamhet åt de utbyten som kan realiseras mellan olika mål och de möjliga kompletteringsfaktorerna dem emellan som kan utnyttjas med ett heltäckande tillvägagångssätt. Dessa utbyten och kompletterande faktorer återspeglar vissa platsers specifika villkor och är ofta mest synliga ‑ och hanterbara ‑ för regionala och lokala aktörer.
• Politiska geografier har betydelse: När det gäller att identifiera och främja sammankoppling mellan ekonomiska, miljörelaterade och sociala mål, behöver de politiska beslutsfattarna se bortom administrativa gränser för att kunna studera den faktiska geografin för de problemkomplex som de har att ta itu med, exempelvis när kollektivtransportsystemet i hela storstadsområdet behöver översyn i stället för att skötas separat o varje enskild kommun. Vilken skala som passar för de politiskt beslutade åtgärderna beror på vilken uppgift som behöver lösas: Skolornas upptagningsområden 'r inte desamma som sjukhusens, och trafikverken kanske arbetar i annan skala än sjukvårdsmyndigheterna. Antalet administrativa nivåer kan dock inte mångfaldigas i all evighet; därför behövs data‑ och statistikverktyg och institutioner kapabla att underlätta vertikal och horisontell samordning i varierande skala.
• Att anpassa de politiskt beslutade programmen så att lokala förhållanden beaktas är särdeles viktigt för att utjämna klyftor mellan glesbygd och tätorter. Eftersom cirka 78 % av landsortsbefolkningen i OECD‑länderna bor nära en stad, är det föga meningsfullt att se stad och landsbygd som skilda områden. Stads‑ och landsbygdsprogrammen behöver integreras bättre, om de ska återspegla den lokala verklighet där de genomförs. Olika former av organiserat samarbete kan bidra till mer integrerad regional utveckling, genom att de potentiella fördelarna för arbetsmarknad, miljö och andra länkar mellan stads‑ och landskommuner maximeras.
• Åtstramningen av de offentliga investeringarna innebär att de regionala och kommunala förvaltningarna behöver göra mer ‑ och bättre ‑ med mindre resurser. Det är mot bakgrund av detta som OECD‑rådet i mars antog en rekommendation om effektiva offentliga investeringar på olika administrativa nivåer. De principer som stadfästs i denna rekommendation är avsedda att hjälpa förvaltningarna att bedöma det starka och svaga sidorna i deras utformning av den offentliga investeringskapaciteten och fastställa prioriteringsordningen för förbättringar.
• Nationella, regionala och statliga förvaltningar spelar en viktig roll att spela när det gäller att främja framväxten av effektivare lösningar med avseende på förvaltningen av storstadsområden. Hindren mot kollektiva åtgärder är ofta avsevärda, och även om alla kommunerna i ett omfattande storstadsområde eller region kan tjäna på samverkan, kanske det inte finns någon enda med kapacitet och incitament för att ta på sig kostnaderna för insamling av information, mobilisering av andra kommuner osv.
• Bättre förvaltning av storstadsområden kräver i sin tur stöd av en bättre samordnad politik för städerna på nationell nivå. Traditionellt har explicit nationella programmen ‑ i den mån de har existerat ‑ tenderat att vara smalt upplagda och att fokusera på problem snarare än på möjligheter. Många andra politisk tb beslutade program, som har djupgående implikationer för städernas utveckling, har kanske aldrig setts med "urbana" ögon. De regeringar som vill få städerna på rätt köl behöver utveckla en mycket bredare syn på stadspolitiken och på ett övergripande sätt utforma intersektoriella strategier för hanteringen av de utmaningar som städerna står inför.