OECD Multilingual Summaries

OECD Employment Outlook 2014

Summary in Swedish

OECD:s sysselsättningsöversikt 2014

Sammanfattning på svenska

Arbetsmarknaden i OECD har ännu svårt att återhämta sig

Arbetslösheten liggen ligger fortfarande på en bra högre nivå i många OECD‑länder än den som rådde före krisen, trots att arbetstillfällena har ökat. Blygsamma arbetslöshetsminskningar prognostiseras för återstoden av 2014 och 2015. De bestående höga arbetslöshetsnivåerna har gett upphov till en ökad strukturell arbetslöshet i några länder, vilka kanske inte kommer att reduceras automatiskt vid en konjunkturuppgång, då de har lett till förlust av humankapital och motivation att arbeta, särskilt bland de långtidsarbetslösa. I hela OECD‑området hade 17,2 miljoner människor ‑ över en tredjedel av de arbetslösa ‑ under sista kvartalet 2013 varit utan arbete i minst tolv månader, nästan det dubbla antalet jämfört med 2007. Med tanke på dessa utvecklingstendenser bör stimulans av efterfrågan fortsatt vara ett finanspolitiskt högprioriterat mål där återhämtningen har varit svagare, kompletterad med förstärkande åtgärder mot den strukturella arbetslösheten. Satsningarna bör i första hand ägnas sysselsättnings‑ och utbildningsåtgärder för de långtidsarbetslösa, som normalt ställs inför betydande hinder vid arbetssökning och som löper den största risken att behöva lämna den tillgängliga arbetsstyrkan.

Reallöneökningen har dämpats avsevärt

Många av dem som lyckades behålla sina arbeten har sett sina reallöner stiga långsammare eller till och med sjunka på grund av krisen. En ihållande arbetslöshetsökning i många OECD‑länder har utövat ett avsevärt nedåtgående tryck på reallöneökningen. Därigenom har personalkostnaderna kunnat hållas nere och exportens konkurrenskraft främjas i ett antal länder, särskilt i eurozonen. Ytterligare lönejusteringar, särskilt mot bakgrund av den låga inflationen, skulle kräva smärtsamma lönesänkningar och kunna öka antalet arbetande fattiga. En rad program behövs för att främja konkurrenskraft, tillväxt och arbetsgenerering. Utöver sund makroekonomisk politik för att främja återhämtningen ingår i sådana program: reformer för att främja konkurrensen på marknaderna för varor och tjänster, hjälpa friställda arbetstagare att byta bransch och stötta inkomstutvecklingen för lågavlönade arbetstagare.

Bättre arbetskvalitet bör främjas

Det vill säga att de politiska beslutsfattarna bör satsa på att skapa fler och bättre arbeten. Ett nytt principiellt och operationellt ramverk har framtagits för att mäta arbetskvalitet via tre dimensioner: ersättningens nivå och fördelning, anställningstrygghet samt arbetsmiljöns kvalitet. Det råder stora skillnader länderna emellan med avseende på var och en av dessa dimensioner, men det tycks inte finnas någon nämnvärd korrelation mellan arbetskvalitet och arbetsmängd: Några länder lyckas bra i bägge avseenden. Det finns också avsevärda skillnader i fråga om arbetskvalitet mellan de socioekonomiska grupperna inom ett och samma land. Ungdomar, lågutbildade arbetstagare och människor med tillfälliga jobb förefaller ackumulera många handikapp. I motsats därtill får de högutbildade inte bara tillgång till fler arbetstillfällen, utan även arbetena med den bästa kvaliteten. Ersättningarnas nivå och fördelning beror på de tillväxtfrämjande regeringsprogrammens roll, utbildningens tillgänglighet och kvalitet, de lönesättande institutionernas natur (t.ex. minimilöner, kollektivavtal) samt skatte‑ och välfärdssystemens utformning (arbetslöshetsförmåner och avgångsvederlag) och aktiva arbetsmarknadspolitiska satsningar. Arbetsmiljöns kvalitet bestäms i hög grad av arbetar‑ och arbetshälsoskyddslagstiftningens faktiska förmåga att förebygga arbetsrelaterade hälsoproblem, men också av relationerna mellan arbetsmarknadens parter och graden av arbetsgivarnas samhällsansvar.

Övertro på temporära arbeten skadar individ och ekonomi

Informella anställningar ‑ det vill säga alla former av anställning som inte är grundade på avtal om fast eller visstidsanställning ‑ kan ge företagen flexibilitet att anpassa sin personalstyrka till de skiftande konjunkturerna. De kan också vara ett frivilligt val för arbetstagare som föredrar den flexibilitet som är kopplade till dessa typer av kontrakt. Omfattande användning av dessa typer av kontrakt kan emellertid få en negativ effekt på både rättvisa och effektivitet. Arbetstagare med dessa kontrakt har ofta en lägre grad av anställningstrygghet än personal med regelräta anställningsavtal. Och företagen tenderar att investera mindre i informellt anställd personal, som i sin tur kan försämra sin produktivitet och utveckling av humankapitalet. Under de två tioårsperioder som föregick den globala finanskrisen expanderade de informella anställningarna i många länder, när regeringarna ville främja flexibiliteten på arbetsmarknaden, till stor del genom att lätta på bestämmelserna om anställningsavtal, samtidigt som man behöll relativt striktare regler för personal med regelrätta anställningsavtal. Till de alternativa åtgärder som syftar till att minska klyftan mellan regelrätta och icke‑regelrätta anställningsvillkor hör en mer restriktiv lagstiftning om användningen av tidsbegränsade anställningsavtal och samtidig uppmjukning av reglerna för uppsägning av fast anställd personal. Går man ännu längre, skulle en sammanjämkning av uppsägningskostnaderna med avseende på de olika typerna av anställningsavtal kunna åstadkommas genom införande av ett enda enhetligt avtal. Vart och ett av dessa alternativ innebär bl.a. att man måste övervinna implementeringssvårigheter och genomföra kompletterande reformer för att de ska bli effektiva.

Både meriter och kompetenser är viktiga för att man ska få snabbt fotfäste på arbetsmarknaden och därefter

OECD:s internationella undersökning av vuxnas yrkeskompetenser ger nya insikter i studiemeriternas och vissa kompetensers betydelse för utfallet två nyckelfaktorer bå arbetsmarknaden i för unga människor i åldersgruppen 16 till 29 år: risken att gå miste om skolutbildning och, om man har arbete, timförtjänstens nivå. Undersökningsresultaten styrker vikten av att göra det möjligt för fler människor att skaffa sig högre utbildning, men också att förstärka läs‑, skriv‑ och räknekunskaperna och problemlösningsförmåga, samt förbättra informationen till ungdomar när de står inför valet av studieväg. Arbetslivserfarenhet påverkar också lönen positivt, liksom allmänna kompetenser. I åtskilliga länder är det dock få yngre människor som förefaller kombinera arbete med studier, och de flesta studerande ungdomar som förvärvsarbetar gör det utanför de formella program där arbetserfarenhet ingår, exempelvis yrkesutbildning och praktik eller lärlingstid. Detta tyder på att man, för att göra de studerande närmare förtrogna med arbetsmarknaden, inte bara bör införa och utöka arbetsbaserade moduler inom ramen för yrkesutbildning och praktik och lärlingsperioder, utan även förstärka åtgärder som gör det lättare för alla elever att förvärva arbetslivserfarenhet. Sådana åtgärder skulle t.ex. kunna bestå i att ta bort hindren för företagen att anställa människor på deltid och eventuellt introducera skattelättnader för studerande som arbetar upp till ett visst antal timmar.